BMI: Vad det egentligen betyder
Min mamma drev mig till galenskap med BMI
"Du är lite överviktig", sa skolsköterskan när jag var tolv år gammal. Jag minns det exakt. Jag var 168 centimeter och vägde 62 kilo. Hennes BMI-uträkning visade 22, alltså helt normalt enligt tabellen. Men det spelade ingen roll — jag fastnade för det där ordet och det följde mig i tjugo år framåt.
Min dotter är idag tolv. Hon väger exakt lika mycket som jag gjorde då. Men ingen säger till henne att hon är överviktig. Jag har lärt mig vad BMI verkligen är — och framför allt vad det inte är.
Vad är BMI egentligen?
BMI står för Body Mass Index och introducerades av den belgiska matematikern Adolphe Quetelet på 1830-talet. Det är helt enkelt en formel: vikt i kilogram dividerat med längd i meter, upphöjt till två. Siffran ger en grov indikation på om en persons vikt är proportionerlig mot längden.
Formeln var aldrig avsedd att användas kliniskt på individnivå. Quetelet själv var matematiker, inte läkare. Han studerade populationer och lagbundenheter i kroppsbyggnad. Att applicera hans formel på enskilda individer var aldrig det ursprungliga syftet.
Styrkorna med BMI
Trots sina begränsningar har BMI flera styrkor. Det är extremt enkelt att beräkna, billigt, icke-invasivt och ger en grov jämförelse mellan populationer. För epidemiologiska studier på stora grupper fungerar det utmärkt.
Forskare har visat att personer med BMI över 30 löper betydligt högre risk för en rad sjukdomar, inklusive hjärt-kärlsjukdom och typ 2-diabetes. Det är statistiskt väldokumenterat. Problemet är att BMI inte säger något om kroppssammansättningen — muskelmassa vs fettmassa — och inte heller var fettet sitter.
Begränsningarna som ofta ignoreras
Här är det intressant. En kroppsbyggare på 100 kilo och 180 centimeter har BMI på 30,9 — alltså klassificerad som fetma. En stillasittande person med samma mått och 30 procent kroppsfett klassificeras också som fet. Men den förstnämnda är sannolikt betydligt friskare.
Fettets fördelning är särskilt viktig. Visst, BMI ger ingen information om fettfördelning. Bukfett är metaboliskt aktivare och farligare än fett på höfter och lår. Två personer med identiskt BMI kan ha helt olika riskprofiler baserat på var fettet sitter.
Etnicitet spelar också roll. Studier visar att personer från Sydasien har högre risk för metaboliska sjukdomar vid lägre BMI-nivåer än personer med europeisk bakgrund. För samma BMI har de ofta mer bukfett. Samtidigt har polynesiska befolkningsgrupper generellt sett lägre risk vid högre BMI.
Midja-höft-ratio är ett bättre mått
För individen som vill förstå sin hälsorisik är midja-höft-ratio ofta mer informativ än BMI. Mät midjan vid naveln och höften vid den bredaste punkten. Dividera midjmåttet med höftmåttet. För kvinnor är ett värde under 0,8 associerat med låg hälsorisk, för män under 0,95.
Magmåttet i sig är också användbart. Ett midjmått över 88 centimeter för kvinnor eller 102 centimeter för män är kopplat till ökad risk för hjärt-kärlsjukdom.
Vad bör du använda istället?
Om BMI ger dig ångest — sluta använda det. Satsa på mått som ger mer relevant information. Midja-höft-ratio, midjmått och, om möjligt, en bioimpedansmätning eller DEXA-scan för att uppskatta kroppsfettsprocent.
För de flesta räcker det med att fokusera på det som faktiskt påverkar hälsan: regelbunden fysisk aktivitet, god sömn, balanserad kost, icke-rökning och måttlig alkoholkonsumtion. En siffra på en skala eller en BMI-beräkning säger väldigt lite om din totala hälsa.
Min dotter får aldrig höra att hon är "lite överviktig". Hon får höra att kroppen är fantastisk och att vi ska röra på oss för att känna oss bra — inte för att en siffra säger att vi borde.